Ulf Heijbel

Upptäckte när jag kom till Guine att jag fått felaktiga minneskort till min kamera. Detta är vådan av att lita för mycket på Giganten med förnamnet El. Alltså har jag inte kunnat filma men dock använt min reservkamera Casio Exilim för stillbilder. Jag kan ladda den och allt annat med min kinesiska solarplatta, även denna dator, telefon mm.

Nåja, mailade vännen Micke, som kan sådana där saker och bad om en adress att använda. Problemet var bara att det inte finns något fungerande postkontor i landet Guinea Bissau överhuvudtaget.  Efter någon dags research begav mig därför till fastlandet 40 km iväg med en kanot, sökte där upp ett lokalt kontor för det internationella DHL, bad där om tillåtelse att få mig ett brev tillsänt med deras interna system. Efter att svaret blev ja, bad jag Micke skicka minneskorten dit. Det otroliga är jag sedan blev uppringd 6 dagar senare, från detta kontor, begav mig åter från arkipelagen till Bissau, checkade in på hotell igår, och har nu på morgonen hämtat mina minneskort. Tusen tack Micke och tusen tack DHL. Nu gäller bara att hitta en kanot imorgon bitti till övärlden på nytt. Detta kan bara ske med högvatten och fn innebär detta i gryningen, med ett vackert morgonljus och hyfsat svalt till havs. Bara att använda tålamod och ödmjukhet inför faktumet att det tar ett tag att få ett litet brev från det väloljade Europa. Allt omöjligt är alltså möjligt tom i Guinea Bissau.

Vi hörs Ulfo

Inte i en båt utan en stock, utan köl, som rullar som den vill, eller som jag inte vill. En färd lika äventyrlig som blöt, men stockar sjunker inte, vilket alltid är en tröst. Tänker mer på kameran än mig själv faktiskt, efter tidigare erfarenheter. Väl framme vid stranden till den ön Soga, fjärran från allt, med ett liv utanför verkligheten känns det som. Vi ankrar upp stocken och vandrar genom vacker djungel till byn Cotigako. Bu bim…ni har kommit. Alla frågar oblygt med vänliga ögon, vill veta allt. Det är sig likt. Barnen är lekfulla men tävlar om hjälpsamhet. Massor av getter grisar och höns lägger krokben.

Brancon, alltså jag, placeras lugnt i skuggan och snart släcker det färska palmvinet en resandes strupe, men framförallt serveras ostron direkt från stranden, halstrade ostron, ostron med dipp av lime och malugeta, chili, bara som en liten entre så att säga och jag trivs. Barnen lutar sig lätt emot mig och leverar ständigt sina mjuka leenden och öppnar ostronen åt mig med äkta glädje.

Så efter en underbar måltid av Garropa, havsaborre, ris, chili och lime allt tillagat i den röda palmoljan , siti vermelho, somnar jag in med ett leende, i den kolsvarta natten med sina doftande eldar under en ovanligt klar stjärnhimmel och därnere vid stranden ligger stocken  och väntar på sina passagerare

Vi hörs Ulfo

De väldiga Kapok och Baobabträden blandar sina mjuka skuggor i den ännu varma sanden, månskensskuggor, som solens fast mjukare och inte så intensivt stickande i ögonen. Att sakta strosa fram i det svaga nattliga ljuset är en njutning utöver det vanliga. Längs den röda vägen makar getter och kossor på sig för att bereda mig plats, tyst och stilla  nästan omärkligt och ljudlöst.Trädens kronor  därovan hyser tusen gnisslande cikador, nu i samspel med de flygande hundarnas tjatter och kiv om de första mogna mangofrukterna. Från de enkla husen av soltorkad jord med sina höga verandor hörs den afrikanska musiken, så medryckande att mina steg alldeles av sig själva faller in i rytmen, i den ljuvliga tropiska natten, en lisa för själen, för en gammal vikingasjäl.

Boa noite, godnatt önskar jag er alla                                      Vi hörs Ulfo

På söndagar går officiellt en mindre färja, en skrothandlares dröm, mellan Bijagosarkipelagen och det afrikanska fastlandet, men nu som så ofta…”I dana”…motorn har lagt av, så stora kanoter modell  piroger tar över. Det är långt, som mellan Visby och Nynäshamn nästan och solen är het denna dag.

Massor av folk är ” bokade” på diverse officiella och inofficiella listor. Ett obeskrivligt kaos uppstår. Kanoten är dock stor och i ovanligt gott skick, men ändå begränsad vad antalet platser beträffar. Grisar , höns och getter ska ju också få plats. Jag får till slut dela plats med 3 grisar och 2 getter, som gillar mitt knä. En av grisarna smakar dessutom på mina tår och får sig därför en snyting av en vikings hand.

Efter ett antal timmar i hettan, sitter så 130 passagerare i en pirog för 60, alla klädda i fina röda flytvästar… efter krav från den guineanska sjöfartsmyndigheten. Detta efter att liknande pirog sjunkit med man och allt för några år sedan.

Pirogen Henian angör så småningom en trasig brygga i Bissau, huvudstaden, i den vackra ljumma skymningen…med man och allt. Mina reskamrater grisar och getter ligger väl snart på tallriken med jag själv somnar in på en knarrig gammal portugisisk säng på ett sjabbigt hotellrum.

Organisation eller kaos, ja det beror nog på vilka referensramar man använder

Vi hörs Ulfo

Att färdas till Canhabaque, den mest traditionella bijagosön, pärlan i arkipelagen, innebär att befinna sig i en stor nominkakanot, i ett hav av människor. Svart hud i kontrast till de färgstarka kläderna i rött, orange, gult och grönt Allt blandat med levande höns, tuppar, getter och en och annan skrikande gris, säckar med ris, palmvin, rökta råttor, palmklätterbälten. Allt i ett enda gytter, kanske 100 personer, alla som ska med helt enkelt, tillsammans i en generös, välvillig fördelning av sittplatser som egentligen inte finns

2 man öser oavbrutet den ständigt läckande kanoten. Halvvägs ut på havet dyker oväntat upp 5-6 utslitna flytvästar, säkerhetsutrustningen, modell Guinea Bissau, för de 100 passagerarna. Trots vissa tvivel närmar vi oss de kritvita paradisiska stränderna som likt ett pärlband ligger redo att ta emot de nya besökarna.

Väl framme reser sig alla upp samtidigt, pratande, skrattande och ropande för att överrösta varandra och finna sin packning först av alla  På något märkligt sätt finner var och en till slut sina tillhörigheter, som nu sakta bärs stigen fram på vana huvuden och starka axlar, upp genom den vackra trolska svalkande grönskan. Den röda  stigen slingrar sig fram till byn Ban.

Den afrikanska kollektivtrafiken har gjort sitt

Vi hörs Ulfo