Det är lätt att bli öm i hjärtat av små skoputsarpojkar, som så diskret plingar på fotjärnet och visar sitt vackraste leende, speciellt denne lille skoputsare. Varje gång jag befann mig i Bissau, dök han upp med sitt lilla pling, sitt oemotståndliga leende och fick mig att smälta som smör i solsken. Alla mina känslor för barnen, inte minst de utsatta barnen, svallade som små inre tsunamis och det var därför självklart att vifta honom till mig. Han hade som vanligt promenerat från bairon, för att putsa skor, för att överleva. Bara det att jag för det mesta inte bar skor utan flipflop. Den lille skoputsaren , min yngste vän i Bissau, skakade snabbt av sig besvikelsen över utebliven putsning och kom fram till mig ändå. Vi hade redan tidigare funnit vår egen lilla kommers. Alltså frågade jag som vanligt hur mycket det skulle kosta om jag hade burit putsbara skor istället och leendet svarade att det inte hade något pris. Det var som vanligt upp till mig att bedöma arbetets värde och priset kom därför att stiga för varje utebliven putsning som du kanske kan förstå.
Så kom då den där sista kvällen, med samma leenden, samma ömma hjärta, men med ett par nypåsatta skor på mina ömma fötter. Den kvällen gjorde min lille vän ett riktigt klipp. Jag förklarade att jag den natten skulle lämna Bissau och landet med flyg, men att vi kanske kunde ses när jag en gång kom tillbaka till Bissau. Han kom av sig och leendet dog ut några sekunder, men hämtade sig snabbt och levererade ett stadigt ” trevlig resa”. Jag grät så osynligt som möjligt, kramade min lille vän och önskade lycka till med de fortsatta affärerna, den lille skoputsarpojkens affärer, där i det centrala Bissau, i världens kanske fattigaste land.
Vi hörs Ulfo
