CANHABAQUE ÖN BLAND ÖAR

Knappt hade jag, som enda vit människa, landstigit på praia di Bani, förrän underbart söta Lisa, idag 35 år, kom springande med alla sina barn i hasorna, kastade sig i famnen på mig, den långe Brancon och bara grät och grät minut efter minut, grät i saknad och glädje efter alla dessa år. Lisa, denna lilla Bajuda, på den tiden 10 år gammal, bara iklädd sin lilla saia (handgjord barkkjol), följde mig som en liten hundvalp i vått och torrt. Så stod vi där på den kritvita oexploaterade stranden och höll om varandra och hon bara grät och grät. Runt omkring oss stod delar av detta naturfolk och tittade förundrat på detta känslosamma möte. Sakta,sakta kom alla att förstå vad det hela gick ut på.

Det blev många kramar den kvällen och barnen använde mig som klätterställning, kände på mitt hår och log och log. Jag älskar denna öppna mjuka framtoning utan krusiduller, utan beräkning.

Så var jag runt med gåvor, cana-brännvin, tobaksblad från Gambia och knivar och blyertspennor. Jag vet vad som ”krävs”.

Så kom då palmvinet från maton ( djungeln ), den ena litern efter den andra och alla skrattade och drack varandra till. Barnen kivades lite vem som nu skulle hålla mig i handen, men det löste dom genom att bilda små handhållarkedjor för att på detta sätt få någon form av beröring, så söta och så oemotståndliga och jag kände mig lycklig också över mina egna barn Alice, Amanda och Anton.

Mer palmvin i natten, frukter i form av mango, caju, grape, banana och vissa tropiska frukter direkt från djungeln. Alla fick mig att må som en prins, så fram på natten placerades jag i en egen hydda av lera med grästak och somnade där till ackompangemang av cikador, flygande hundar, nattskäror mm, på Canhabaque ön bland öar

Vi hörs Ulfo